Dr. Gea och jag är fortfarande fullt operativa idag, till och med på en söndag. Vår klinik stänger egentligen aldrig, särskilt inte när en underlig patient väntar på oss. När vi går in finner vi honom utsträckt på undersökningsbordet—men inte på det vanliga sättet. Han ligger upp och ner, med huvudet hängande över kanten. Driver han med oss? Kanske är det hans främmande natur, eller kanske bara oförskämdhet. Hur som helst är det ett bedrövligt skådespel. Okej. Om han vill leka lekar, så spelar vi efter våra regler. När vi observerar honom märker vi att hans hals verkar blockerad, som om något hindrar hans andning. Vad kan vara en bättre lösning än att använda våra fötter? Vi turas om—först Gea, hennes mindre fot pressar djupt in i hans mun, vidgar den med långsamma, avsiktliga rörelser medan han ger ifrån sig kväljande gurglingar. Sedan är det min tur, min större fot tvingar sig ännu djupare in, nästan kväver honom. Vi pressar allt hårdare tills—plötsligt—blockeringen släpper. Jag räcker honom en njurskål, och han kräks allt i den. Då minns vi: han kom efter att ha ätit, trots våra uttryckliga instruktioner att komma fastande. En ren idiot, oförmögen att följa grundläggande anvisningar. Vid det laget förtjänar han inget annat än vår förakt och sulorna på våra skor mot hans ansikte. Vi sparkar honom upprepade gånger, kallt och precist, för att påminna om vem som har makten. Slutligen avfärdar vi honom utan att slutföra undersökningen. I slutändan blev han behandlad—men strikt på våra villkor.
