Efter en utmattande dag med beachvolleyboll och en intensiv träningspass var min kropp genomdränkt av svett, och jag njöt av att använda den för att återigen dominera min undergivne. Fastspänd i smörbänken var han fullständigt immobiliserad, hans ansikte fångat under mitt skinkor, hjälplös och helt i mina händer—vilket jag inte hade någon av. "Ta ett djupt andetag, slyna," befallde jag, spärrade upp mina läppar och pressade in hans näsa djupt i mitt sköte, skapade en perfekt tätning. Jag höll honom på gränsen, tillät endast flyktiga andetag innan jag slog mig ner igen, hans ansikte blev karmosinrött när han kämpade för att andas. Varje kvävning blev längre, pressade honom närmare hans gräns medan jag vände mig till att spela på hans Xbox, hans näsa fortfarande begravd i min springa, inhalerande inget annat än lukten av min svett. Hans panikartade andetag bidrog till min njutning, särskilt eftersom han hade testat mitt tålamod på sistone. Ungefär 13 minuter in i hans prövning bestämde jag mig för att eskalera situationen. Tidigare hade jag unnat mig mjölk och glass—med full insikt om att min laktosintolerans skulle garantera mer än bara gaser som bröt mot. Jag kände det byggas upp och kunde inte hålla tillbaka längre. Utan förvarning släppte jag en het, våt fis rakt in i hans näsborrar, hans panik bara ökade min munterhet. "Öppna munnen," befallde jag, fortsatte att spela som om han inte ens var där, släppte en stinkande explosion efter en annan direkt in i hans läppar. Hans dämpade stön sporrade bara på mig, och jag tystade honom med silvertejp, säkerställande att inget kunde undfly. Nu var hans näsa det enda fokus, pressad hårt mot mitt hål medan jag levererade upprepade, våta, brännande gasutsläpp, varje ett eko genom hans näsborrar och ner i hans hals. Hans lidande var påtagligt, och jag njöt av varje ögonblick. "Duktig lilla slyna," hånade jag, "lukta, smaka, kväv och lida."
