Att förvandla någon till ett blott kärl är ingen enkel uppgift, men det finns ingen anledning att dra sig för att finna njutning i processen. Föreställ dig stunden då, utan förvarning, en obeveklig ström släpps lös på ett hjälplöst offer. Just när det öppnar munnen och förväntar sig något hanterbart, möts det av en motbjudande kaskad som täcker dess ansikte i en ovälkommen röra. Men slösa inte din sympati—denna persons bekymmer är irrelevanta, dess mänsklighet trivial. Istället, fröjda dig åt dess olycka, förstärkt av ekona av mitt obehärskade skratt. Sannerligen, en sådan glädje överväger dess lidande. Som väntat, vältar den stackars varelsen sig i självömkan och misslyckas med att erkänna den glädje dess elände ger mig. Dess skrik och böner om nåd är meningslösa, dess svaga försök att skydda sig från piskan lägger endast till kaoset. Dess frenetiska rörelser smetar smutsen ytterligare och tvingar mig att hålla fast det under tyngden av min tunga känga—ett lyckligt val, sant till. För de som njuter av detta skådespel finns det en extra fördel. Mina flytande rörelser, när jag positionerar mig för att leverera precisionsslag, erbjuder en fängslande syn på min atletiska form—en harmonisk blandning av styrka och grace. Ett bevis på mänsklig excellens som står i skarp kontrast till förnedringens djup. Föreställ dig själv i dess ställe, ett blott verktyg, reducerat till inget mer än ett användningsföremål.
