Min kollega Claire och jag har ett speciellt skift idag, vi spelar rollen som två fläckfria sjuksköterskor. Vår verksamhet handlar inte om botande, utan om ägande och lek. Lägg märke till våra knappa, vita uniformer, handskarna som sitter fast spänt runt våra handleder, skenet av steril professionalism – allt bara en inledning till den läckra grymheten under. Vår patient ligger framför oss, skör och foglig. Hans diagnos är irrelevant; vår föreskrivna behandling är absolut: den systematiska nedmonteringen av hans stolthet. Att tillåta honom luft är vår första medgift. Den första dosen medicin? En skarp, våt spotloska över ansiktet. Njut av det, slav. Din avsky och spänning är båda uppenbara för oss, och dina kamp bara gör vår njutning sötare. Vi fortsätter med bandagen – tejp, plast, snöre – och lindar in honom till ett tight, hjälplöst paket, ett preparat klart för vårt godtycke. Han är inte en man nu, utan ett föremål i vårt laboratorium. Vi låser våra blickar i hans glasartade ögon medan vi förlöjligar honom, denna viljelösa varelse reducerad till ett försöksobjekt för våra nycker. Varje kommando är ett beräknat slag. Varje skratt, ett kirurgiskt snitt i hans själ. Vi pressar våra sulor mot hans ansikte, tvingar upp hans käkar och förnedrar honom med titlar som passar hans tillstånd: ingenting, misslyckande, bedragare. Vår terapi är förakt; vår bedövning, ren förödmjukelse. Återhämtning? En omöjlighet. Efter så intensiv vård återstår endast beroende. Han förstår redan detta. Han kommer att återvända, och be oss att återigen ta på oss dessa uniformer, att återigen knäppa på handskarna, och att behandla honom som den villiga avskum han har blivit. För vad är mer berusande för en slav än att vara sina skoningslösa sjuksköterskors permanenta egendom?
