Christina ringde mig med en ovanlig begäran: hon behövde en toalettslav för helgen och lovade en överraskning. Som det visade sig hade hon förberett sig för detta ögonblick hela veckan. Inspirerad av tanken att en hängiven slav bör konsumera allt som hans härskarinna befaller, hade Christina samlat sitt avfall i en plastlåda och frysit in det för att bevara färskheten samtidigt som lukten intensifierades. När hon anlände på lördag morgon kände jag mig redan illa till mods, men hon insisterade: ät allt eller ställs inför en bot. Jag tinade lådan i mikrovågsugnen, och dess skarpa arom fyllde rummet. Christina, ivrig att fortsätta, instruerade mig att äta de äldre, luktigare portionerna först, följt av den färska hög hon snart skulle producera. Medan jag kämpade mot illamåendet lyckades jag äta det mesta av de två första portionerna, även om hon tydligt var missnöjd. Nästa gång, varnade hon, skulle boten vara större och hota min förmåga att köpa mat. Trots utmaningen är jag tacksam för hennes hårda men lärorika dominans. Under prövningen höll jag nästan på att kräkas, vilket fick Christina att backa undan i förväntan på en röra. Detta brutella test av lydnad är en rites of passage för alla toalettslavar, och jag är fast besluten att bevisa min lojalitet, även inför en så överväldigande stank. P.S. Christina delade en video som dokumenterade hennes noggranna process—hur hon förvarade sitt avfall i frysen hela veckan. Det upptinade resultatet behöll sin ursprungliga konsistens, men lukten var överväldigande. När jag öppnade lådan träffade stanken mig omedelbart. Christina retades, ”Jag vet inte hur du ska kunna äta det här!”
