Under mitt senaste möte med Mistress Karina samlade jag modet att bekänna mina känslor för henne. Hennes svar var ett hånfullt skratt, men hon stannade inte där. Fast besluten att frånta mig all värdighet såg hon till att jag aldrig mer skulle våga hysa sådana känslor—än mindre drömma om att röra vid henne eller delta i någon form av intimitet. Förödmjukelsen började med hennes order att klä mig i kvinnlig underkläder och presentera mig inför henne. Sedan satte hon på sig en fallos och tvingade mig att serva den, vilket fick mig att känna mig förnedrad och totalt degraderad när hon trängde in i min mun. För att fördjupa min skam tvingades jag visa min slappa och ointressanta lem, vilket gav mig ett långvarigt, föraktfullt skratt. Jag var förödmjukad och önskade att jag kunde försvinna. Min roll var smärtsamt tydlig: jag är, och kommer alltid att vara, Mistress Karinas toalettslav. Nu har jag reducerats ännu mer—inte bara en slav, utan en villig slampa. Tanken på hennes strapon som tränger in i mig nästa gång fyller mig med fruktan, men en snedvriden förväntan dröjer kvar. Som vanligt lät Karina mig inte gå hungrig. Hennes anus producerade ett rikligt offer, som jag glupskt slukade. Jag ansåg det som en sällsynt privilegium att vara den enda personen som känner smaken av hennes avföring, en unik band skapad av förnedring och hängivenhet.
