Att Mata Tronen
Valentina Lux
Ludovica Luxury: Tretalets lag
Gryningen kom med en välbekant, vridande smärta djupt i min mage. Jag ringde i klockan. Han kom in på knä, klädd endast i den utslitna grå skjorta jag tillåter sådana här morgnar – ett tyg så tunt att det ständigt påminner om hans ställning. "Är frukosten färdig?" "Ja, Matmor." En vass kramp grep tag i mig. Badrummet var upptaget, min man försvunnen bakom dörren med sin telefon och sin svalnande kaffe. Det fanns inget alternativ. "Lägg dig där", befallde jag och pekade på remsan av bar, iskall parkett som löpte utmed fotändan av sängen. "Rygg platt. Ställ in huvudet med kanten." Han lydde omedelbart, en skälvning genomfor hela hans kropp när huden mötte det kalla trät. Jag satte mig på knä på madrassen, vänd mot huvudgaveln, med kroppen bågd över hans liggande gestalt. Med händerna som stöd positionerade jag mig rakt ovanför hans ansikte. "Öppna. Du är mitt kärl idag. Du ska svälja allt." Jag pressade. Den första utlösningen var långsam och kompakt, ett varmt, tungt fall som landade rakt på hans väntande tunga. Jag kände hur hela hans kropp stelnade av köld och avsky. Jag sänkte mig något, tillslöt honom. "Tugga. Svälj sedan. Slösa inte med en enda droppe." Hans hals ryckte till, men han klarade det. Jag inspekterade: hans ansikte var fläckat, golvet rent. Tillfredsställande. En annan, mer brådskande kramp följde. Den här gången flyttade jag på mig. Jag klev lugnt ur sängen och sjönk ner i ett djupt huk över honom, med fötterna placerade på golvet på var sida om hans huvud, mina lår som inramning för hans synfält. "Rör dig inte. Håll munnen öppen." Den andra gåvan var mjukare, ett rörigare flöde som stänkte över hans tunga och kinder medan jag gungade försiktigt för att tömma mig helt. En rest fanns kvar på mig. Jag skrattade lågt. "Du missade lite. Använd fingrarna för att samla ihop det. Torka dem sedan." En darrande hand lyftes, samlade ihop gåvan och fördes tillbaka till hans mun. Hans tunga slingrade lydigt runt fingrarna under min blick. Han vågade hoppas att det var över. Han hade fel. En sista, svag darrning. Jag sjönk tillbaka ner i samma låga huk. "Det finns en sista bit. Öppna." Jag pressade försiktigt och släppte en liten, mjuk klump på hans tunga. Jag knep ihop hans näsborrar. "Svälj den också. Tacka mig sedan." Han svalde mödosamt, med bruten röst. "Tack... Matmor." Jag reste mig, torkade mig nonchalant med lakanet och knuffade hans bröst med foten. "Stig upp. Drick upp kaffet. Och be att badrummet förblir upptaget imorgon. Annars..." Jag lät leendet nå min röst. "...kommer du att gå utan mat." Han kröp iväg, framsidan på skjortan fläckad, hans rygg avtryckt med mönstret från det kalla golvet, ett brustet viskande som släpade efter honom. "Ja, Matmor."
