Den smutsiga svinet slukade varenda sista smula av sin härskarinnas avfall
Mistress Jardena
LUDOVICA LUXURY — SPENATCISTEN-RITUALEN
Idag kliver jag in i rollen som helare: en skarp vit rock, uppknäppt precis tillräckligt för att antyda vad som finns under, och fjäderlätta vita tofflor som glider ljudlöst över studiogolvet. Klockan två på pricken kommer Marco in. Jag studerar honom i en enda blick—slöa ögon, gulblek hy, bleka naglar, och när han räcker fram tungan är den helt utan färg. I natt, efter att jag bekräftat hans namn i min kalender, förtärde jag inget annat än en enorm hög spenat. Allt det järnet strömmar nu genom mig, förvandlat och redo att levereras. Jag ber honom sitta ner och absorberar hans strida klagolista—den outtröttliga yrseln, den uppsvällda magen, de skarpa sticken, erektionerna som vägrar vakna—och sträcker sedan efter mitt stetoskop. Jag delar på hans skjorta och trycker den kalla membranet mot hans bröst. Hans hjärta slår långsamt, lätt oregelbundet; hans lungor låter sköra, som om varje andetag är ett arbete. Jag nickar med ett vetande leende och leder honom sedan att luta sig tillbaka på undersökningsbritsen. Mina händer trycker in i hans hårda, spända buk och känner uppblåsningen under fingrarna, innan jag glider lägre för att bedöma hans cirkulation. Hans andning blir snabbare—han förstår att den verkliga behandlingen snart ska börja. Jag hjälper honom ner och pekar på golvet. Han sänker sig ner på den mjuka mattan bredvid britsen, på rygg, med huvudet lutat bakåt precis så. Jag drar den låga vita stolen intill hans ansikte, sätter mig, vänder ryggen mot honom och lyfter på kanten av min rock. "Öppna vidöppet, älskling," mumlar jag, lågt och varmt. "Den magiska medicinen kommer direkt från källan." Jag trycker försiktigt och släpper allt direkt in i hans väntande mun. Idag är det ett riktigt berg—grönt, mjukt, ångande, sött av förvandlad spenat. Han sväljer stadigt, klunk efter klunk, medan den varma massan fyller hans mun och glider ner i halsen. Han tar emot minst hälften, slickar sig om läpparna mellan andetagen. Sedan reser jag mig precis tillräckligt för att skrida över hans ansikte. Jag börjar urinera långsamt, siktar in i hans fortfarande öppna mun. Han dricker girigt och sväljer varje droppe av den varma, gyllene nektar jag erbjuder, medan överskottet rinner nerför hans hals och bröst. Det som spills styr jag ut över hans svullna mage och hans kuk, som vaknar till liv under den heta strömmen. Med det återstående gröna medlet täcker jag hans kropp som tjock, läkande lera: över buken, längs låren, uppför skaftet, masserar in det långsamt så att det sjunker in i huden och börjar lätta uppblåsningen. Jag ser honom överlämna sig åt behandlingen, färgen återvänder till hans kinder, hans erektion växer fast och påstridig under min beröring. Jag breder ut hans ben längre, placerar hans armar vid sidorna och lämnar honom där—fullständigt stilla på golvet—i exakt femton minuter, så att kuren kan verka djupt inuti och utanpå. Jag glider ut ur rummet utan brådska, stänger dörren och ler för mig själv. När jag kommer tillbaka leder jag honom till den varma duschen, tvättar bort varje spår och ser honom lämna, totalt pånyttfödd. Och jag kommer att påminna honom om att denna ritual måste upprepas minst en gång i månaden om han vill förbli så här.
