Att Mata Tronen
Valentina Lux
Ludovica Lyx - En berättelse om överdåd: Italien möter Spanien i HD
Idag är jag och Miss Lith helt hänsynslösa – ingen nåd, inget tvekan. Igår kväll bjöd jag henne på en intim italiensk fest på en charmig restaurang som aldrig misslyckas med att fängsla mig. Vi slukade hela menyn: läcker handgjord prosciutto-antipasti, rik pasta dränkt i en tjock ragù som hänger kvar i magen i timmar, dekadent krämig tiramisu och en robust espresso för att avsluta. Den italienska matens perfektion ligger i dess tyngd – varje tugga fyller dig gradvis och lämnar magen fast, varm och fylld av den härliga pressen som får dig att le. I morse bekräftade en blick mellan oss det: dags att rensa ut. Vi kallade slaven till vardagsrummet och beordrade honom att lägga sig platt på rygg på det kalla golvet, med armarna stela vid sidorna – inga fjättrar, bara den stränga ordern att inte röra sig en millimeter. Hans huvud lutade bakåt mot den låga bänken, halsen sträckt, strupen bar, munnen ryckt öppen av hans egna händer för att säkerställa att hans läppar förblev isär. Han vet bättre än att stänga den – ens för ett ögonblick – annars börjar klatscharna, eller värre. Ingen ringmunstycke, ingen silikon tratt – bara hans bara mun, läppar sträckta tunna, tunga tryckt ner, tänder skälvande när han kämpar för att andas genom näsan. Hans ansikte är en syn: ögon vida och bönfallande, pupiller vidgade av rädsla, panna glänsande av svett, kinder karmosinröda av förödmjukelse. Ett svagt kvidande undslapp honom – en kvävd bön som knappt lämnar hans läppar, hållna öppna till sin absoluta gräns. Vi brydde oss inte det minsta. Jag knäböjde över honom först, knän som ramade in hans huvud, min kropp svävande några centimeter ovanför hans gapande mun. Med ett djupt andetag släppte jag loss – och den första vågen kom fram, långsam, tjock och svedande, en mörk massa som landade rakt på hans tunga, ringlade sig som en orm. Doften fyllde rummet omedelbart – rå, primal, en blandning av vår essens blandad med gårdagens kaffe och överdåd. Han ryckte till och försökte vända huvudet, men jag grep tag i hans hår och låste honom på plats. Den andra vågen följde – mjukare men större, fyllde hans mun tills den spillde över, tjocka strömmar som forsade nerför hans kinder och hals. Han kräktes, tårar rann, men vågade inte stänga munnen – han visste allt för väl konsekvenserna. Miss Lith låg bredvid mig, hennes skratt lågt när hon smekte min rygg. "Duktig flicka," mumlade hon. "Proppar honom full. Jag vill att det inte ska finnas något utrymme kvar när det är min tur." Tillsammans släppte vi loss nästan två kilo varm, tung tyngd – tung, kladdig, omöjlig att svälja snabbt. Han var tvungen att tugga långsamt, njöt av varje bit som gled ner i halsen, hans hals arbetade synligt för att avvärja illamående. Tvekan eller avsky gav honom piskan – ett flerhavd vapen som lämnade karmosinröda strimmor över hans bröst, lår eller var vi än ville. Vi retade honom med den tidigare och lät dess vissling påminna honom om hans plats. Men tjänsten slutade inte där. Min gyllene ström, skållande och skarp, hälldes ner i halsen för att underlätta lasten. Miss Liths viskösa morgonspott kryddade blandningen och präglade hans roll som en mänsklig toalett. Vårt skratt – kallt, grymt – åtföljde hans kamp, hans hostningar, hans tårfyllda sväljningar. Vid tillfällen pressade en fot hårt mot hans bröst eller en skarp klatsch påminde honom om hans ägande. Två hänsynslösa gudinnor, magar lätta och mätta, en gapande mun fylld till bristningsgränsen. Regeln var enkel: konsumera varje smula, stäng aldrig munnen, klaga aldrig. Eller var beredd på dubbel tortyr – och vi njuter av hans lidande mycket mer än foglighet.
