Sex mäktiga härskare samlades på en vidsträckt, solbelyst terrass, där den tryckande hettan strålade genom luften och målar skarpa skuggor över scenen. I centrum av allt satt vår slav på en fläck av konstgräs som brände hans hud – en ömklig figur med ögon som skälvde av skräck och underkastelse. Vårt skratt skar genom den kvava atmosfären, klackarna smällde mot terrassplattorna som en olycksbådande rytm. Planen var från början enkel: var och en av oss skulle ta ut svängarna, några med bara urinering, andra kanske med mörkare avsikter. "Öppna munnen och ta emot allt, din usla varelse," befallde jag med hånfull röst. Den första härskarinnan steg fram, lyfte kjolen och släppte en brännande ström av guld över hans uppåtvända ansikte. Skälvande på det syntetiska gräset svalde han varje droppe, hans kropp darrade under våra hånfulla blickar medan solen brände hans blottade kött. Men planer förändras snabbt. En härskarinna, med läpparna krökta i ett ondskefullt leende, förkunnade: "Det är inte bara min blåsa som kräver utlösning." Vårt skratt bröt ut, kallt och obevekligt, när slaven insåg fasorna som väntade honom. "Vad är det för fel, din ynkliga insekt? Tänker du inte tillfredsställa henne?" hånade jag medan jag såg honom vrida sig på det konstgjorda gräset, hans bönfallande blickar riktade mot den molnfria himlen som om frälsning kunde komma därifrån. Ingen nåd visades. Härskarinnan placerade sig ovanför hans ansikte, ignorerade hans kvävda protester och utan tvekan släppte hon lös, avlägsnande sin avfall direkt i hans gapande mun. De gutturala ljud han gav ifrån sig – en blandning av avsky och kapitulation – förstärkte vår grymma förnöjelse. "Inte en enda droppe spilld," fräste en av oss och petade på hans sida med spetsen på sin klack medan han, helt förstörd och förödmjukad, lydde under den obarmhärtiga solen.
