Min vän och jag bestämde oss för att låta oss ryckas med i en lekfull rollspelssession idag och förvandlades till skolans mest avundsvärda duo—självsäkra, stilsamma och oemotståndligt charmiga. I våra korta kjolar och med en magnetisk aura kallade vi fram en klasskamrat: en blyg, awkward geni inom matte och fysik, men helt chanslös i alla andra aspekter av livet. Han är den typen som gärna går i bakgrunden, med ostyrt hår och nervös hållning, alltid försjunken i sina läroböcker. Medan vi regerar som skolans okontakterska drottningar, lockade vi honom under förevändningen av privatlektioner, även om våra avsikter var långt ifrån akademiska. När vi frågade när vi kunde börja stammade han fram en begäran om trettio euro i timmen. Trettio euro? Från honom? Fräckheten! Vi utbytte småflin och brast ut i skratt. "Åh, älskling," purrade jag med ett slugt leende, "vi har en annan typ av betalning i åtanke." Innan han hann protestera gick vi till attack, öppnade hans bälte med en skarp väsning och drog ner hans byxor, lämnande honom blottad och försvarslös. Vi fäste honom på en kall, obarmhärtigt träbänk medan hans bleka hud rodnade av rädsla. Gömd under våra kjolar väntade våra hemliga vapen—strap-ons, redo för vår groteska lektion. "Vi får se hur snabbt du lär dig," hånade min vän när vi turas om att obarmhärtigt instruera honom. Hans stammande protester drunknade i vårt skratt som ekade genom rummet. "Gratislektioner för livet, fattar du?" spottade jag fram och såg hans ömtåliga stolthet krossas under vår dominans. När vi slutligen lämnade honom, darrande och besegrad, hopsjunken på bänken med byxorna fortfarande nerdragna, dinglade jag hans bälte i handen. "Glöm pengarna," sa jag med ett flin. "Det här är din betalning nu." Vi strosade därifrån och lämnade honom att samla ihop spillrorna av sin värdighet.
